Frågor och svar: del 31
Ja, vissa länkar genererar reklampengar bara man trycker på dem, medan andra vill att det skall bli ett avslutat köp. Eftersom jag är väldigt ny på detta så vet jag inte riktigt vilka som är vilka, men hoppas kunna komma med bättre svar inom en snar framtid.
Fråga: det är synd att du skriver väldigt tydligt vad du gör så man förstår. Du har varit på liseberg den braiga lekplatsen var slottsskogen och utomhusteatern var gunnebo. Du skrev någon gång att du inte fick ha din idientitet och boplats identifierad. Med det sagt så vill jag bara säga att du får vara lite mer försiktlig.
Jag kan inte låta bli att le -av två skäl. Din omtanke om min identitet och det faktum att den enda som stämde var Liseberg vilket innebär att jag inte har varit alltför tydlig. Ja, vi har åkt till Liseberg likom många turister gör om sommaren, men i övrigt stämde det inte och jag förstår inte varifrån du har fått de där uppgifterna -inte någonstans står det om de orterna hos mig. Och det handlar det inte om att jag inte får ha identitet och bostadsort identifierad, jag vill helt enkelt bara kunna ha valmöjligheten att vara anonym. Men tack snälla för din omtanke!
Fråga: Vild chansning med tror ni var i Varberg! Du säg till nästa gång så kan jag bjuda på kaffe!
Nej, dagen i domstolen var inte i Varberg, så tyvärr var den vilda gissningen fel. Men tack för erbjudandet om kaffe!
Fråga: Jag måste bara fråga. Tycker inte du att bloggen blir väldigt deppig. Du skriver hela tiden mina döda döttrars lillebror. Du skriver om dom döda mm. När du fokuserar så mkt på dina döda döttrar blir det som om din son inte blir lika mkt värd. Du verkar väldigt deppig på bloggen och genom det som du skriver. När din son blir äldre, blir det inte jobbigt för honom om inte du kan vara glad för honom utan istället bara sörja dina döttrar?
Jag kan faktiskt bli både förtvivlad och frustrerad över sådana här antaganden -varför tror man att en kvinna som har fått uppleva sina barns död och genomgått den svåra sorgen skulle uppskatta livet och sina levande barn mindre än andra? För mig och de allra flesta, vill jag påstå, är det precis tvärtom! Och jag hoppas att det också är vad lillebror kommer förstå om han någon dag skulle ta del av bloggen.
Jag hoppas att han läser inläggen om hur efterlängtad och speciell han är just för att han är han och inte för att han är någon ersättning för sina döda systrar. Jag hoppas att han läser alla mina brev till honom och känner min kärlek till honom genom dem. Jag hoppas att han läser om allt roligt som vi har upplevt tillsammans. Och jag hoppas också att han långt innan han har lärt sig att läsa har fått uppleva att det är accepterat att känna både glädje och sorg, att en känsla inte utesluter en annan.
Bara för att jag skriver om döden så betyder inte det att jag sitter och gråter förtvivlat, inte heller att jag uppskattar livet mindre och aldrig skrattar. Om jag hade haft en inredningsblogg och uteslutande skrivit om inredning -betyder då detta att jag inte älskar mina barn eftersom jag bara skriver om inredning? På samma sätt, är jag mindre glad över lillebror för att jag skriver om hans systrar som är döda? Självklart inte. Jag är istället glad över alla mina barn.
Det går att läsa mer om detta här och här och här.
Hang-ups
"Uppge hur många barn som kommer bo i bostaden" är en uppmaning som jag besvarar med siffran 1 i ansökan om bostadsbidrag. Jag har ett barn boendes hos mig, mina andra två är döda och har en annan boendeform. Graven. Och i mitt hjärta.
Men om formuleringen istället lyder: "Uppge antalet barn du har med namn, ålder och kön", så svarar jag 3. Jag har Antonia och Gabrielle som är döda och lillebror som är elva månader. Två flickor och en pojke.
De båda formuleringarna har i många fall samma syfte. Att få en bild av min ekonomiska och sociala situation. Men ändå så kan mina svar skilja sig åt och jag kan inte annat än att se det som att jag har små löjliga hang-ups just när det kommer till detta. För mina svar förändrar ju inte min syn och mina känslor för barnen. Men jag kan inte låta bli att undra om mina svar förändrar något hos mottagaren.
Ja, förutsatt att den blanketten inte skall läsas maskinellt. För nej, jag har faktiskt inte några större förhoppningar om att bidra till en maskins utveckling med mina små hang-ups.
Det faller på plats
På två dagar så var plötsligt både bostad och förskoleplats ordnad. Efter mitt samtal med kommundelens placeringsansvariga så satt jag nästan stum kvar med luren i örat. Det gick ju så lätt. Det bara föll på plats.
Så när jag satt där kunde jag inte låta bli att undra; är det meningen att det skall vara så här lätt? Är det så här det skall kännas när någonting är rätt? Och beror denna plötsliga medgång på en mängd andra faktorer?
Men oavsett svaren på dessa frågor så har det under de senaste dagarna gått oerhört lätt. Och jag kan inte sluta le.
Allt bara föll på plats.
Kvinnans igenkännande leende
När de kursansvariga klev in i föreläsningssalen igår så var det, för mig, ett par okända personer. Förutom kvinnan mitt emellan de två. Hon hade haft den här kursen då jag gick den för två år sedan och var gravid med mina nu döda döttrar. Och då hon såg mig bland alla studenterna så log hon plötsligt.
Jag undrade om hon kände igen mig eller om hon bara log för att våra blickar möttes, men strax därefter hade jag glömt detta och granskade istället schemat för de kommande kurserna, litteraturlistan och kursmålen. Två av de tre examinationsuppgifterna delades ut och jag insåg att jag redan hade gjort en av dessa. Så, efter avslutad föreläsning gick jag fram till den enda av de kursansvariga som var kvar och undrade om jag kunde tillgodaräkna mig den uppgiften.
Hon hänvisade mig då till den kvinna som jag hade gått kursen för tidigare och beskrev hur jag skulle gå för att komma till hennes kontor. Omgående så gick jag nedför trapporna, in på den litteraturvetenskapliga institutionen och letade upp den dörr där kvinnans namn stod. Och så knackade jag på.
Hon öppnade dörren och ännu en gång så log hon stort. "Åh, vad härligt att se att du är tillbaka!", utbrast hon, "Slå dig ned!" Jag blev lite förvånad över hennes bemötande, då hon tidigare då jag studerade hade avvisat mig irriterat och menat att jag inte tog mina studier på allvar eftersom jag arbetade så mycket under en period, och jag svarade: "Eh, oj, du känner igen mig?"
Hon bekräftade detta och berättade att hon mindes mig, hon satte sig ned vid bordet och ville höra hur allting var nu. Jag berättade delar av min livsresa, om sorgen efter mina döttrar, graviditeten med lillebror och hon log ännu mer när jag talade om lillebror. "Ja, det är verkligen roligt att se att du är tillbaka, att du fullföljer din utbildning.", sade hon och jag nickade. "Ja, jag ju längtar ut till ungdomarna."
Min första dag i skolan blev en fantastisk dag och tack vare kvinnans igenkännande leende så log även jag resten av dagen.
Hans synsätt på livet
Han sträcker sig, han ramlar, han sätter sig upp, drar sig upp, ställer sig på tå, faller igen. Och gång på gång så gör han detta bara för att övervinna hindren. Och plötsligt så står han där på golvet. Stadigt. Och tar två och ett halvt stapplande steg mot mina öppna armar, då jag kommit hem från flytten, innan han faller igen.
Ja, jag kan ofta se på mina döda döttrars lillebror och fascineras. Jag fascineras över hur han hanterar de hinder som han stöter på i vardagen som en människa på bara knappt elva månader.
Och jag inser hur mycket jag har att lära av hans synsätt på livet.
Bild kommer.
En person att hålla i handen
Nu är jag ännu en gång intagen på min utbildning till gymnasielärare och kommer gå i de där korridorerna om bara några dagar, inne på exakt den där institutionen på exakt samma universitet. Och jag önskade tidigare så innerligt att jag skulle ha en person att hålla i handen.
Men då jag kom dit i förra veckan för att besöka studievägledarna och lägga upp en studieplan för de kurser som avbröts, i och med sorgen, så kändes det inte som då jag återvände strax efter flickornas död.
Nej, nu såg jag inte bara det som hade varit utan det som skulle bli. Jag såg lokalerna som min ljusnande framtid istället för en plats som påminde om glädjen som slutade i så stor sorg. Och mycket handlade om att jag fick ett fantastiskt bemötande av studievägledarna, att mina döda döttrars lillebror fick leka med färgglada klossar men framför allt och oväntat nog att jag hade en person att hålla i handen just den dagen.
Jag är kär!
Jag såg dig långt innan du såg mig, men när jag klev in till dig så utbrast du: "Ta mig! Jag vill vara med dig! Jag kan göra dig lycklig! Här hos mig så får du det bra! Jag är din!" Och jag visste med en gång mitt svar.
När jag talade med barnens äldsta moster i telefon för en tid sedan om skilsmässan från barnens pappa så sade hon: "Jag kom att tänka på en sak härom dagen. Du kommer ju att få bli kär igen. Du kommer att få uppleva den där pirriga förälskelsen igen. Det kommer ju antagligen inte jag, men det kommer du och det är ju något att se fram emot."
Jag har tänkt mycket på det som hon sade då. Och jag tvekade aldrig på att jag en dag skulle få uppleva en förälskelse igen. Men inte trodde jag att det skulle ske så snart.
Så när jag såg dig visste med en gång jag mitt svar. Jag älskade dig redan från första stund, även om du inte är så vacker på ytan, och sade därför: "Jag lägger det här budet mot att vi skriver papper imorgon och att det blir en snabb inflyttning" och en timme senare meddelade mäklaren mig att lägenheten var min och att inflyttning kan ske inom tre veckor.
Ja, tänk att just jag skulle få bli kär igen. Tänk att vi till slut fann varandra.
Och jag tror på varenda ord som du lovade mig då jag klev in i hallen. Här kommer jag bli lycklig, här får vi det bra och ja, du är nu min, älskade lägenhet!
Hopplös men nog inte hemlös
Efter drygt två timmar lyckades jag hitta rätt och insåg att jag har hittat hem! Här vill jag bo, här kommer vi att trivas!Med en hiss uppför de få trappstegen underlättas in- och utgång med barnvagn och matkassar. Och skulle jag glömma något efter en storhandling eller plötsligt få slut på mjölk så ligger områdets närlivs tvärs över gatan. Följer man sedan den gatan vidare så kommer man till vännernas svampställe och områdets förskola.
Och då jag undrade hur bussarna gick, från hållplatserna cirka tjugofem meter från dörren, så förstod jag att jag kunde åka buss åt båda hållen och att det passerar en buss var femtonde minut vilket innebar att tio minuter senare var jag nere i stadens centrum. Så nu har jag precis kommit hem efter nästan tre timmars promenad som avslutades med en bussfärd.
Jag känner fortfarande känslan av hopplöshet när det kommer till min person och vad jag kan erbjuda andra människor. Så, ja, jag må känna mig lite smått hopplös, men jag är nog inte hemlös så länge till.
För jag kommer antagligen att köpa en lägenhet i veckan!
Kanske hitta-hem-dagen
Lägenheten ligger på första våning endast en halv trappa upp, den har badkar, balkong och en avgift som är relativt låg. Det finns stora gräsmattor runt huset, lekpark i närheten och en mycket omtyckt förskola i området.
Den är långt ifrån perfekt om man ser till ytskikten, vilket också gör att priset för den är låg, men med några burkar målarfärg och en barnvakt så har jag ordnat det relativt snart och då också förhoppningsvis säkrat en inkomst i framtiden.
Ja, så imorgon skall jag alltså på en visning av en liten trea.
Det kan med andra ord bli en stor dag.
Imorgon är kanske hitta-hem-dagen.
Fler-än-tretton-bloggar-i-en
Jag skulle behöva en för att dokumentera sorgen kring mina döttrars död. Jag skulle behöva en för mina mentala framsteg i livet. Och jag skulle behöva en kring barnkläder och olika roliga barnprodukter.
Jag skulle behöva en för att berätta om alla goda människor som jag möter. En för att bara skriva om mina besvikelser. Och en för att skriva om lillebrors glädjande utveckling.
Jag skulle behöva en blogg för att svära över allt som är svårt. En för att bara skriva om allt klokt som människor delger mig. Och en för att redogöra för mina kärlekskänslor.
Jag skulle behöva en för att spara alla härliga recept. En för att skriva om mina tankar som mamma. Och en för att skriva om den pågående bostadsjakten.
Jag skulle behöva en blogg för alla härliga pyssel man kan göra för och med barn. Och ja, jag skulle helt enkelt behöva fler än tretton bloggar.
Men hur skulle jag då hinna uppleva allt det som jag nu gör om jag skulle skriva i fler än tretton bloggar? Nej, det vore ohållbart och därför försöker jag helt enkelt få plats med allt i en. Blandningen kanske inte blir representativ för livet eller ens logisk att följa, men den är i alla fall min.
Min fler-än-tretton-bloggar-i-en.
